Det verkar som om de starka myterna om andra världskriget håller på att överträda nationsbarriärerna och att nya bilder av ”den andres” krig bryter in i de strikt nationellt anknutna kultursfärerna. Filmerna ”Letters from Iwo Jima” (producerad av Clint Eastwood) och den franska filmen ”Indigènes” är två bra exempel på en sådan uppmjukning inom kulturproduktionen. Frågan är om de skulle ha kunnat göras (och nått en stor publik) för bara tio år sedan. Gunnar Fredriksson tar bland annat upp ”The Hollywood Interpretation of History” tillsammans med en rad andra mytbildande faktorer i en utmärkt essä som publicerades i DN den 25 april. Bland annat visar han på hur Sovjetunionens insatser och offer för att vinna kriget systematiskt förringats i den västliga historieskrivningen.
”En kommentator skriver under rubriken "myternas dårskap" att slaget vid el-Alamein var som ett "kroggräl" jämfört med vad som pågick på östfronten. I varje fall kan det kvantitativt liknas vid kampen om vilken by eller småstad som helst i Sovjetunionen, Vitryssland, Ukraina eller Polen./.../ Invasionen i Normandie 1944 krävde 120.000 liv, mycket nog kan man tycka; men då hade över fem miljoner soldater stupat eller dött av köld på östfronten, vartill kommer 20 miljoner civila offer.”
Argumentet att USA befriade Europa från Hitlers tyrrani (och att Europa därför borde stötta USA i Kriget mot Terrorismen) har jag själv mött så många gånger på amerikanska (och svenska) bloggar att jag inte kan räkna dom. Jag är själv uppfödd på denna amerikaniserade version av historien som jag antar kommer från hem, skola, kultur och media. Jag kan inte åminna mig att någon någon gång under mina första tjugo levnadsår sagt till mig att Sovjet vann kriget med hjälp av britter och amerikaner. Samtidigt är det i den kontexten man måste se ryssarnas upprördhet över flyttandet av ett monument i Tallin. I Ryssland kallas den 8 maj, den dag då den tyska krigsmakten kapitulerade inför röda armén, talande nog för segerdagen. När jag var i Berlin i maj 2005 för att ta del av sextioårsfirandet av krigsslutet konstaterade jag något förvånad att jag trots aktivt letande inte kunde hitta en enda renodlat amerikansk ceremoni. Ryssarna firade å andra sidan kungligt med både kransnedläggningar och andra festligheter. Var amerikanerna befann sig vet jag inte. Kanske i Normandie?
Andra bloggar om: politik, samhälle, krig, ryssland, usa, andra världskriget, sovjet, sovjetunionenEtiketter: krig och fred, kultur